Det var över ett år sen jag bloggade. Jag tänker inte lova att jag ska bli duktiga för det kommer jag inte bli, ett intresse för att blogga finns inte längre men jag vill bara skriva av mig lite.

 

Det har varit ett väldigt händelserikt år, både bra och dåliga saker.

Året började med en nyårskyss med en kille som jag fortfarande kysser på. Vi kilar stadigt sen åtta månader tillbaka och jag kan inte vara lyckligare än så på den fronten. Han är mannen i mitt liv!

 

Efter två år på Affärshögskolan har jag tagit examen. Känns både bra och dåligt, mest dåligt just nu eftersom jag sitter i skrivande stund utan jobb. Tog första bästa möjligheten till ett nytt jobb vilket jag nu i efterhand ångrar vääääldigt mycket. Det var inte alls som jag tänkte mig och kände att jag kan inte stå rakryggad och stolt och säga att jag jobbade för det företaget så jag valde att avsluta det. Ett beslut som jag absolut är nöjd med men känns sådär bra att jag sa upp mig från världens bästa konsumjobb bara för att göra detta.

Söker en del jobb men känns så svårt att övertyga olika företag att de ska anställa just mig när jag inte ens vet om jag vill jobba där, vet inte alls vad jag vill. Men just nu känns det lite som att jag kan ta vilket jobb som helst bara jag får en inkomst, sen kan jag försöka lista ut vad jag vill göra.

 

Nu har jag skrivit och suddat ut början på denna meningen tusen gånger, och det finns inget bra sätt att säga det jag och mina vänner upplevde i somras. Den där jävla cancern var framme igen. Men denna andra gång så klarade hon inte att övervinna den. Den 29 juni förlorade jag en av mina bästa vänner, Elin Johannesson lämnade oss väldigt hastigt och utan några svar.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Städigt förknippar jag saker till henne, som hon gjort eller som jag visste hon skulle tycka var roligt. När jag är nere tänker jag på hennes skratt och varma kramar som gjorde allt bättre.

I sju år var hon en av mina bästa vänner. Vi delade så otroligt mycket och hade alltid nära till skratt med varann.

Jag minns exakt hur det var när vi började umgås som mest. Vi var ett stort tjejgäng på högstadiet som umgicks jämt och gjorde allt tillsammans. En kväll som alla andra kvällar på helgerna så hade vi filmkväll, och denna kväll hemma hos Elin. Vi hade alltid en tendens och vara uppe jättelänge på natten. Denna natt var Elin och jag den som var vakna längst så vi satt och pratade om allt möjligt. När vi pratat länge och väl säger sen Elin att hon inte har någon bästa kompis. Jag säger likadant, jag hade många bra vänner men ingen riktig bästa bästa vän som man kunde säga allt till. I den stunden bestämde vi att vi skulle vara varandras bästis. I början var det bara en kul grej, vi sa bästis till varann hela tiden. Men sen fick "bästis" verkligen en innebörd när jag sa det till Elin.

Hon blev verkligen min bästa vän och mitt allt.

Vi sov över minst en gång i veckan och berättade allt för varandra. Vi var så otroligt olika men ändå så funkade vi så himla bra tillsammans.

Det var under högstadieperioden som vi hängde som mest tror jag. Gymnasiet valde vi så olika, hon Jönköping och jag Tranås men ändå försökte vi ses så ofta vi kunde.

Det var det som var så bra med Elin, det kunde gå hur länge som helst utan att man pratade men när man sen väl träffades var allt precis som vanligt.

Det är precis så jag vill att det ska vara nu! Att vi ska ses igen och allt ska vara precis som vanligt.

Jag saknar henne så sjukt mycket! Jag vill bara åka 1 timme ut till henne på min moppe, gå till lilla affären i Haurida och köpa Coca Cola sen gå till vårt hemliga hus och prata i timmar som bara vi kunde göra.

På den tiden fanns det inget hon inte visste om mig, och jag visste allt om henne.

Därför det gör så fruktansvärt ont i mig, för så var det inte längre. Klart att jag ledsen för att hon är borta men det är lixom mer ångest som jag känner nu det sista. Ångest att jag inte umgicks ännu mer med henne det sista, att jag inte hälsade på henne på sjukhuset, allt sånt.

Men allt gick så himla fort, ingen förstod nåt.

Allt det här kommer jag alltid att bära med mig och jag kommer aldrig glömma Elin och hur glad hon alltid fick mig. Jag älskar dig Elin, min fina ängel!

Rip rip bästis griiiiis! <3

 

Hela den här sorgen efter Elin skulle jag aldrig klarat utan min familj, fina vänner och underbara pojkvän.

Simon har verkligen varit ett stöd för mig. Även att han aldrig träffade Elin eller förstod hur bra kompisar vi faktiskt va eftersom vi inte umgicks så mycket när han och jag var tillsammans så har han hjälpt mig att bearbeta detta jättemycket.

Han får mig att se de bra sakerna i livet igen. Och snart blir vi sambos, längtar som en tok!

Visst har det hänt massssa mer saker detta år men tror ändå jag fick med de största grejerna.

 

Tack och hej!