På senaste tid har jag tänkt väldigt mycket på min kära mamma. Klart jag alltid tänker på henne så men jag menar mer den tiden då det faktiskt inte var säkert att jag fick ha henne kvar.
Många år sen nu men jag minns det fortfarande så himla väl. År 1999 fick min mamma diagnosen SLE. Det är en är en kronisk inflammatorisk sjukdom som hör till de reumatiska sjukdomarna. Det är en sjukdom som kan drappa alla organ, för min mamma var det njurarna. Gör att man får ont i lederna, svårt att röra sig, blir trött och massa sånt. Det finns både lindrig och svårare SLE, min mamma drappades då av den svårare och det var inte säkert att hon skulle överleva. Hon fick bra vård och operation och allt sånt så hon skulle klara sig. Men man blir aldrig frisk från en sån här sjukdom, man kan bara bromsa smärtan med medicin och sånt. Det är endå 12 år sen men tror det är typ 8 tabletter om dagen hon äter nu ändå, och fler när hon har riktigt ont. I och med att hon hade så ont hela tiden i början så blev det mycket jag som fick hjälpa till hemma, vilket kan vara väldigt positivt på ett sätt för att man lärde sig tidigt att ta ansvar. Menar absolut inte att det är synd om mig för att jag fick hjälpa till så mycket i hemmet, verkligen inte. Men klart att det var jobbigt. Fast såklart mer jobbigt för mamma. Hon offrade alltid så mycket för att min bror och jag skulle få ha det bra.
Jag blir jätte ledsen på mig själv när jag tänker tillbaka på alla våra gräl som vi haft genom åren, oftadels så onödiga saker. Om man varit nära att förlora någon så borde man vara mer försiktig.. Jag vet att hon verkligen gör ALLT för att andra ska må bra, speciellt vi i familjen. Hon tar alltid sig själv i andra hand och låter andras vilja komma först, så typiskt henne. Borde inte tillåta det för hon är verkligen så värd att komma i första hand. Alla som känner henne vet hur snäll och nära till skratt hon är hela tiden. Vet att hon har så ont varje dag men hon visar ingen smärta för våran skull, för att vi inte ska oroa oss och för att vi ska leva så bra som möjligt.
Risken att jag får denna sjukdomen finns också, den är nämligen ärftlig och drabbas i 9 av 10 fall kvinnor. Finns i släkten jue så klart lite orolig är man jue, men inget man kan gå och tänka på. Gäller att ta allt som det kommer och leva dag för dag till den bästa :)
Precis som min mammma gör. Så himla stark och underbar! Kan inte beskriva i ord hur mycket hon betyder för mig.
Mamma du är verkligen bäst och jag älskar dig så himla mycket ♥